Idag, just nu förstår jag inte varför jag gör det här. Åka till ett helt annat land. Säga flera jobbiga och tuffa hejdån för att sen åka bli vän med massa människor och sen måsta säga hejdå igen.. Säga hejdå till nya människor, nya människor som nu är i mitt liv som inte är nya längre. Utan dom blir som en familj som man inte har här, en familj som man åker ifrån i början. En familj man älskar, nu är det helt plöstligt två familjer man måste säga hejdå till under ett år.. 

Ja jag vet..

Men idag undrar jag, varför måste man utsätta sig för något liknande. Det har blivit så mycket hejdå under detta år att jag inte tror min kropp kommer att palla ett till.. Men jag vet, jag har två framför mig och ett som kommer bli det jobbigaste av dom alla. Säga hejdå till min underbara värdfamilj! Alla säger att det är jobbigt att lämna sin familj och vänner hemma och när dom kommer på besök att säga hejdå igen. Och det är skit jobbigt vill jag mena, det är nog ett av dom värsta sakerna jag har gjort i mitt liv.
Men varför säger ingen att det är exakt lika jobbigt att säga hejdå till sina vänner här?

Mina två närmaste och bästaste vänner som så snällt öppnade sina armar och hjärtan när jag kom hit i november förra året har åkt, dom har åkt, dom har lämnat chicago, dom har lämnat mig . Två så otroligt bra människor som dom två får man leta efter, det är inte varje dag man finner och får en vän för livet. Jag var inte beredd på att hitta det här, jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta så bra och fina vänner som jag har gjort . Jag är så himla glad att jag fick det, det var nog ödet som fixade det. Det var inte meningen att jag skulle vara i Santa Fe och dö av ensamhet utan det var meningen att jag skulle komma hit för att sen gråta ihjäl mig i slutet.


Men jag vet, att åka hit är det bästa jag har gjort i mitt liv. Även fast det inte har varit lätt alla gånger.


Näe nu tänker jag ta min stora svarta kudde och gråta mig till sömns. För det får jag idag.